Recension: Släkten är värst

Originaltitel Okänt
Speltid 350 min
År Någon gång under 1700-talet
Oscars 0, men nästan en VM-medalj
Regi Carita
Manus Fritt tal
Medverkande Bunden släkt, ingift släkt, utgift släkt och annan släkt; släkt.

En uppföljare till såväl ihågkomna som bortglömda tidigare dramor, förmodligen bör man ha tagit del av dessa för att förstå speltiden under den aktuella, men man klarar sig utan.

Det börjar thrillerinspirerat, vägen till Göteborg är lång, filerna är många och det finns stopplinjer mitt i cirkulationsplatser. Inledningen blir betydligt längre än vad som hade beräknats och 45 minuter efter planerad ankomst, görs en storslagen entré. En del personer kommer man ihåg sedan tidigare dramor, en del får man lära känna på nytt.

Ett tal sätter igång en måltid som aldrig verkar sluta. Det är mat överallt och armbågar placeras i midjan. Man kan inte göra annat än dyrka regissören som inte bara bjuder på enastående mat utan även låter det följas av glass - och - tårta.

Trots bristen på färdigskrivet manuscript hålls konversationen levande under samtlig speltid. Först talas det om principer om att aldrig tala politik med personer som man inte gjort det tidigare med. Sedan talas det om hur dålig svågerpolitik är. Sedan planeras en statskupp i vilken släkten skulle ta över. Sedan pratas det om FRA. Sedan pratas det om samlingsregering versus anarki.

I efterhand kan man inte låta bli att inse att inledningens thriller i att hitta eller inte hitta och som har sin grund i att besök inte har gjorts där under de senaste tio åren, är synd. När man kan låta 350 minuter passera utan att tycka dem vara långsamma är det faktiskt något man borde ta del av lite oftare.

Typiskt. Jag som alltid brukar tycka att släkten är värst, hade kul och fick råd om att Överskottsbolaget har bättre konserver än Gekås.

Väl värd att se igen. Och det måste man väl om vi ska ta över världen.